I ett av Europas mest avlägsna hörn där uråldriga handelsvägar möts, inklämt mellan Asien, Mellanöstern och Nordafrika, ligger Cypern och erbjuder varierad dykning och en närande blandning av kultur och mat.
Contributed by
Factfile
THE SINKING OF ELPIDA
Text and photos by Lelle Malmström
Elpida was sunk on 7 December 2019 as part of Cyprus’ project to create artificial reefs and stimulate the growth of dive tourism. Elpida, which means “hope” in Greek, is a large 63m container ship from Greece. The wreck now lies at a depth just shy of 30m. The main deck is at 20 to 22m, and the top of the masts reaches up to a depth of 10m.
I witnessed the Elpida being scuttled; it was an incredible experience to see it. First, the stern disappeared, and as air trapped inside the vessel forced its way out, cascades of water shot high into the air. Then the middle part sank, and seconds later, the mast—the last visible thing to disappear below the surface. In the middle of these last dramatic seconds, the ship turned upright again, as if on command. Powerful!
As with the other artificial reefs in Cyprus, this new dive site has now been colonised by many different species of marine life. We have already seen large schools of fish attracted to the wreck followed by hundreds of chasing amberjacks.
Jag och min kompis Lelle Malmström fick en rejäl dos av detta när vi tillbringade en kort, men intensiv, vecka på den soliga ön. Vi fick både prova på att dyka i båda ändarna av sydkusten och smaka oss fram genom många olika lokala delikatesser. Förutom ett antal bra dyk så kom vi även ut på landsbygden, bland annat en tur upp i de högre belägna lummiga områdena där det odlas vin. Vi slet ut skosulorna när vi promenerade på de gamla asfalterade gatorna medan vi provade vad det lokala köket hade att erbjuda. "Dyka och äta" var temat på vår resa.
Men innan jag fördjupar mig närmare i våra upplevelser borde jag nog göra en liten bekännelse, så att ni förstår vad som färgar mina efterföljande funderingar; Jag har en förkärlek för Medelhavet! Jag bor i Skandinavien, där de underbara somrarna bleknar alltför snabbt och vintrarna är trista, mörka och alldeles för långa – så det är alltid skönt att kunna fly till varmare breddgrader när stormarna börjar yla och frosten börjar bita på natten. Det ska helst göras inom två till fyra timmars flygning, så att jag inte behöver kämpa med tröttheten efter långa resor, än mindre den bultande jetlaggen som plågar mig mer och mer med åldern.
Men den främsta anledningen till att jag älskar att åka till Medelhavet är att man kan se eller göra så mycket mer än att bara dyka. Jag är inte mindre dyknörd än de flesta och jag längtar alltid efter att komma ner i vattnet och se vad som gömmer sig under vågorna när jag väl är där. Men jag är inte en sådan dykfantast att jag inte bryr mig om att titta närmare på vad som finns ovan ytan när jag besöker främmande länder. När allt kommer omkring, hur mycket tid kan du spendera under vattnet varje dag? Några timmar som max. Så hur ska man spendera resten av tiden? Smutta på cocktails dekorerade med pappersparaplyer vid hotellets pool? Inte jag. Jag vill ta in allt och se och uppleva så mycket som möjligt. Sova kan du göra när du blir gammal…
Dykning
Så låt oss dyka in i det. Bokstavligen! För dykning var faktiskt det första på vår agenda. Redan på småtimmarna på morgonen, dagen efter en ganska sen ankomst till Larnaca föregående kväll. Det var redan stekhett och solen var brutal när vi hämtade vår dykutrustning i en småbåtshamn nära Larnaca.
Vårt första dyk skulle göras på vraket Elpida (som sänktes 2019 som ett konstgjort rev) och nästa på det mäktiga Zenobia. Jag antar att vi blev tillsagda att det var bra att vara ute tidigt och komma ner på vraken innan folkmassorna dök upp och förstörde sikten och möjligheten till bra bilder. Åtminstone hoppas jag det, för det skulle vara den enda acceptabla förmildrande faktorn för att dra mig ur sängen innan djävulen fick på sig skorna och jag hade lyckats få tillräckligt med vila… De som känner mig kan skriva under på att jag inte är medlem i föreningen glada morgonfolk. Men här var jag nu! Lite robotmässigt tog jag sömnfylld upp min dykutrustning och kollade min kamera och gjorde mig så redo som jag kunde vara.
Elpida. När jag sjönk ner under den nästan glas-släta ytan kunde jag först inte se något under mig, bara en massa blått. Lelle och vår guide Andreas dök cirka 10 till 15 meter till höger om mig med varsin vinge och kritvita dubbeltolvor på ryggen, vilket gjorde att jag kunde se dem på långt håll.
I min koffeinabstinens såg jag dem nästan som rymdfarkoster i en formation som skulle sjunka ner genom atmosfären på en främmande planet eller fallskärmshoppare i vingdräkter. Om det var min livliga fantasi som bara sprang i väg med mig den morgonen (trött som jag var) eller kaffesuget som gjorde konstiga saker får jag nog aldrig reda på…
Det dröjde i alla fall inte länge förrän jag kom på andra tankar när jag kunde börja urskilja konturerna av Elpida, som gradvis tog form i det blåaktiga diset, under mig. Successivt hamnade vraket mer och mer i fokus. Det är ett ganska stort fartyg och vi hade det helt för oss själva. Kanske skulle jag trots allt förlåta våra guider för att de jagade oss ur sänghalmen så tidigt.
Elpida är ett vackert vrak på många sätt. Eftersom det är ett konstgjort rev har det rengjorts och föremål som kan utgöra en fara för besökande dykare har tagits bort för att underlätta penetration. De inre utrymmena är också ganska rymliga och känns inte alls klaustrofobiska, om du skulle ha fallenhet för sådant.
Så vi simmade runt. Först tog vi oss in i det långa lastrummet, som inte innehöll något mer av intresse än några flyktiga fiskar. Det var bara en stor öppen plats. Däremot var överbyggnaden; styrhytten (där rodret fortfarande var på plats) och aktern, mer intressanta. Där fann vi massor av utrymmen, skrymslen och vrår att inspektera.
Hur som helst slutade det med att vi spenderade nästan 50 minuter på att utforska vraket på ett djup mellan 16 och 29 meter. I slutändan var det därför en fråga om deco-gränser som fick oss att avbryta, inte luftförbrukningen. Dubbeltolvorna vi använde var tunga att hantera ovan vatten, minst sagt – men i vattnet var de extremt bekväma och mycket välbalanserade.
Jag njöt också av känslan av att ha mycket luft med mig, vilket gav mig extra sinnesro och gjorde dyken väldigt avkopplande. Efter de första dyken gick det upp för både Lelle och mig att vi faktiskt aldrig hade testat att dyka med dubbeltolvor i våtdräkt, men kombinationen fungerade riktigt bra. Jag kommer definitivt att göra det fler gånger om tillfälle ges.
Zenobia. Ungefär två timmar och ett mellanmål senare befann vi oss nere vid det närliggande Zenobia. Om du som dykare har tagit dig en liten bit bortom nybörjarstadiet, och inte har hört talas om detta vrak, har du verkligen missat något. Zenobia är ett av de mest kända skeppsvraken och förmodligen det största inom fritidsdykning.
Den svenskbyggda RO-RO-färjan kantrade utanför Larnaca i juni 1980 på sin jungfruresa, under omständigheter som har gett gott om upphov till olika konspirationsteorier genom åren. Tydligen fanns det problem med ballasten och, det då avancerade datoriserade, ballastsystemet hade tydligen ett programvarufel som hindrade det från att vidta den avsedda korrigerande åtgärden för att rätta till fartyget.
Det gjorde istället lutningen ännu värre genom att pumpa in överskottsvatten i ballasttankarna på fel sida. Vilket gjorde att Zenobia den 7 juni 1980 kapsejsade cirka 1 500 meter från stranden och sjönk på ett djup av 42 meter i Larnacabukten. Hon tog last med ett uppskattat värde av £200 miljoner med sig ner på havsbotten.
Jag hade såklart både läst och hört mycket om Zenobia, men jag var ändå inte riktigt förberedd på hur kolossalt det är. Vraket är enormt och det överlägset största vraket jag någonsin har besökt.
När jag dök ner och landade på styrbords sida, på ett djup av ca 16 meter, kunde jag bara se metallytor som verkade fortsätta i all oändlighet åt båda hållen. Sikten var inte direkt bra, men inte dålig heller. Jag började se mig omkring lite, utan någon aning om var jag var, eller mot vilken ände av skeppet jag nu var på väg.
I efterhand insåg jag att jag givetvis borde ha studerat en ritning över vraket och bekantat mig med platsen i förväg – helt klart ett misstag från min sida – eller bara lyssnat bättre på genomgången inför dyket. Trots detta tog jag mig fram till fören innan jag vände och följde däcket tillbaka mot aktern. Jag passerade under fartygets enorma skorsten på styrbords sida, den stod ut horisontellt och pekade rakt ut i intet. Jag kunde inte ens se spetsen på den. Jag hamnade ute vid aktern där jag vände för att komma tillbaka till bottenlinjen.
Fartyget är 175 meter långt, så det blev lite av ett träningspass när jag sköt en inte helt strömlinjeformad kamerakropp och blixt framför mig som en annan snöplog. Så dyket slutade med att jag bara gjorde en allmän spaning och fick klart för mig att det fanns mycket mer att se och utforska. Men det fick vänta till nästa dag
När jag var tillbaka på mitt bekväma hotellrum senare på eftermiddagen hade det bara gått mindre än 20 timmar sedan jag lämnade Köpenhamn, flög i nästan fyra timmar följt av en transfer, och sedan checkade in på hotellet i slutet av kvällen. Knäckt av trötthet, men också fylld av en behaglig känsla av prestation, rullade jag över på sängen och somnade omedelbart, fortfarande klädd i samma kläder.
Hur många timmar jag blev uppslukad av ett svart hål innan Lelle ringde, och bjöd in mig på ett sent mål i hotellets bar på terrassen med utsikt över Medelhavet som gnistrande i månskenet, är ännu oklart… Den milda luften var som ett lugnande balsam och det kändes uppfriskande att vara borta från kontoret i några dagar.
Andra dagen på Zenobia
På mina kommande dyk på Zenobia fick jag en bättre förståelse av vraket och hur det var uppbyggt, men återigen kom jag att befinna mig längs utsträckta ytor och strukturer, och fick kämpa lite för att hitta bra fotografiska vinklar. Vraket är så långt och dess dimensioner så stora att strukturerna bara fortsatte in i ett avlägset dis, så det var svårt att hitta intressanta kompositioner eller definiera kanter. Jag kunde inte heller röra mig tillräckligt långt bort från vraket för att fotografera farkostens form utan att tappa vraket i diset, men det berodde inte på att sikten var dålig.
Det var först mot slutet och nästan en timme in i ett långt dyk, där jag redan hade gått till ett maximalt djup av cirka 35 meter, som jag fick syn på fartygets enorma propeller under mig. Jag hade verkligen velat ha fotograferat de gigantiska propellrarna från undersidan upp mot ljuset.
Under några långa sekunder kämpade jag mot frestelsen att sjunka till botten på 42 meter. Men jag kom snabbt till besinning. Så långt in i dyket som jag var hade det förmodligen resulterat i en utdragen dekompression om jag hade gett efter och pilat ner dit – och det hade jag inte planerat för och jag var därför inte säker på att jag hade tillräckligt med gas för alla eventualiteter. Så jag missade det… Det får bli en annan gång. Bättre att vara på den säkra sidan!
Till Ayia Napa
Därefter åkte vi till Aiya Napa, där vi skulle tillbringa några nätter. Där var det rejäl puls, med festliga barer, snabbmatsrestauranger och souvenirkiosker på rad upp och ner längs huvudgatan. Om barkrypning och karaoke är din grej är det här platsen för dig. Det finns till och med ett nöjesfält med alla möjliga attraktioner, blinkande ljus och hög musik.
I gatubilden finns också ett antal berusade, tutande turister som betedde sig och klädde sig på ett sätt som de absolut inte skulle göra hemma. Det var inte alls min ”kopp te”, men jag är inte den som ska döma andra. Jag föredrar bara en annan typ av semester. Lyckligtvis var de omgivande områdena ganska trevliga, inklusive en intressant utomhusskulpturpark inom gångavstånd från vårt hotell.
MUSAN. Ayia Napa råkar också vara platsen för MUSAN undervattensskulpturpark. Vi hade planerat att dyka här, men det blev tyvärr inställt eftersom vinden hade tilltagit och havet var lite för vågigt. Senare, på en kvällspromenad längs piren, befann vi oss plötsligt under en stor skylt som berättade att Museum of Underwater Sculpture Ayia Napa låg precis framför oss, under de nu skummande vågorna. Det var helt och hållet en slump att vi snubblade över platsen. Trots det missade dyket kunde vi ändå njuta av den vackra kvällen i månskenet. Och det var heller ingen tillfällighet att vår kollega Andrey Bizyukin redan har skrivit en artikel om detta tidigare.
Turtle Bay. Tidigare på dagen hade vi kört ut till en plats som heter Turtle Bay, vilket vi skulle upptäcka var ett ganska passande namn. Turtle Bay är en liten vik runt hörnet från Ayia Napa. Det är också ett av de mest idealiska, naturliga begränsade, vattenområdena för grundläggande dykutbildning som jag har stött på.
Turtle Bay är en nästan sluten lagun som är skyddad på de flesta sidor och under de första 50 metrarna når vattnet bara till låren, sedan till magen och bröstet. Det verkade vara några dykkurser på gång här – och massor av snorklare. Lelle, Andreas och jag hade fortfarande samma halvtekniska outfits, så vi såg lite malplacerade ut bland alla de andra dykarna när vi simmade genom det grunda vattnet för att komma ut ur viken.
Strax utanför viken finns en liten skulpturpark på sandbotten. Djupet var bara 8 till 10 meter, vilket gör det till en idealisk plats att träna dykare. Statyerna var inte alls dåliga och verkade locka till sig stim med mindre fiskar. På väg ut mot större djup och över den månlandskapsliknande terrängen såg vi inte många fiskar, utan bara fler och fler ängar av ålgräs. Plötsligt och från ingenstans såg vi en liten grön havssköldpadda som betade lugnt. När jag rörde mig närmare för att rama in en bra komposition märkte inte sköldpaddan min närvaro, utan fortsatte lugnt att mumsa på grönsakerna. Till slut lyfte den och gled i väg, graciöst som en svala, med några få men kraftfulla svep av fenorna.
Förutom att det var en utmärkt plats för nybörjare kunde jag inte riktigt bestämma mig vad jag skulle tycka om det här området. Vi gjorde ett ganska skönt och långt dyk längs den kuperade botten. Men det fanns inte mycket liv att se… Förutom några flyktiga fiskar som simmade omkring här och där.
Nicomas Cliff. Jag tyckte att det efterföljande dyket utanför Nicomas Cliff var mer intressant. Andreas hade under lunchrasten varnat oss för att det var ett ganska ”svårt" dyk. Men det han antagligen menade var att det var svårt att ta sig ner till dykplatsen, som ligger under en klippa, speciellt om man är i dålig form.
Stigen nedför berget var dock inte så brant och hade steg, så det var inga problem för mig. Jag valde att bära lätt och att gå upp och ner flera gånger. Jag bar först min vinge och tank och sedan min kamerautrustning, innan jag gick upp en sista gång för att ta på mig våtdräkten. Inga problem. Varför riskera att anstränga sig för att bära tunga saker, få värmeslag eller halka?
Det här stället var mer i min smak. Botten var mer kuperad, hade mer varierande djup och en intressantare struktur med murar, stenblock och springor. Återigen simmade vi runt en stund och lyckades gå ner till 25 meter djup. Men, återigen, fanns det inte mycket fiskliv att se.
Cuisine
Nämnde jag lunch? Under resans första dagar hann vi bara äta på våra hotell, eftersom schemat var så tajt. Frukost på hotellet var förstås givet. Men när vi återvände till våra hotellrum ganska sent på kvällen, mestadels ganska trötta, valde vi de första kvällarna att bara gå ner för att äta middag på hotellet och ignorera lusten att jaga utanför efter något riktigt lokalt.
Det var inget fel med hotellmaten, den var utmärkt tillagad och utsökt. Det är bara det att många internationella hotell tenderar att servera ett lite enhetligt urval av standardrätter, såsom Caesarsallad, kycklingsallad, tortellini, hamburgare etc. Förmodligen för att kunna erbjuda något för alla, oavsett nationalitet, antar jag. Men i strävan att göra alla nöjda riskerar man att inte heller vara särskilt spännande.
Den enda lokala rätt jag åt de första två dagarna var en grekisk sallad. Men vad gott det var! Salladen var fräsch, oliverna saftiga och intensiva och gurkan knaprig. Jag skulle kunde äta det nästan varje dag. Att det dessutom är ganska hälsosamt är ingen nackdel det heller.
Men tillbaka till vår lunch den här dagen... Mellan de ovan nämnda två dyken promenerade vi till en närliggande liten stad och slog oss ner på ett lokalt café som inte såg mycket ut vid första anblicken. Detta är inte menat som något negativt, men jag skulle inte ha kunnat peka ut det bland många andra liknande anläggningar. Ändå serverades jag en helt underbar och fräsch souvlaki här. Köttbiten var medelstor och fortfarande saftig och den hade den perfekta balansen mellan att vara för torr och för rå – med en lätt, men distinkt, ton av rök från grillen.
Det kan mycket väl vara så att jag nu låter som en riktig foodie. Det är jag verkligen inte, men jag uppskattar god och ordentlig mat. Det bygger och återställer våra kroppar – och en bra kost är också den bästa medicinen. Om vi väljer att lägga premiumbränsle i våra bilar, varför tänker vi inte också på vad vi stoppar i munnen? Men det är en helt annan diskussion. Låt mig bara konstatera att en god måltid också lyfter stämningen. Åtminstone gjorde den det för mig, och jag var väldigt nöjd med livet när jag travade ut med utspänd mage.
Fyllningsanläggning
Mellan dyken hade vi också ett intressant besök på en unik anläggning, som jag inte sett maken till någon annanstans. Det var en anläggning som betjänade många olika dykcenter (dock inte allmänheten) med alla slags flaskor/flask-set och gaspåfyllningar. Vi fick veta att anläggningen har 580 flaskor/flask-set och ett imponerande utbud av kompressorer, luftbanker och blandningspaneler. Omfattningen och kapaciteten var industriell. Här verkade det som att man kunde få flask-set i valfri storlek och i alla möjliga nitrox- och trimixblandningar. Åtminstone fanns det mycket avancerad hårdvara inklämd i lokalen
Monument of Peace
Senare samma dag gick vi upp till Fredsmonumentet, som ligger på udden mitt emot nationalparken Cape Greco. Den eftermiddagen skulle vi ha dykt någonstans under samma stenar, precis nedanför monumentet. Men väderprognosen hade förutspått stormvindar, vilket gjorde det omöjligt att ta sig i vattnet.
När vi från ovan tittade ner mot viken där vi skulle dyka stod det klart varför vi inte kunde göra som planerat. Fascinerade såg vi hur vattnet piskades till ett vitt skum av dunkande vågor. Vid den tiden hade vinden faktiskt tilltagit ganska rejält. Det gick mer än snabbt. Det gjorde också utsikten så mycket mer spektakulär. Havet betedde sig dramatiskt, åtminstone under några timmar. Jag vet inte hur långt vi kunde se, men det var minst fem mil åt vardera hållet. Det var hisnande!
Limassol
Av de tre städerna vi bodde i, var detta min favorit. Den har ett historiskt centrum som var under pågående restaurering. Jag tyckte att det var upplyftande att mycket ansträngning lades på att restaurera förfallna gamla byggnader (av vilka några var lite mer än virtuella ruiner), snarare än att riva dem och bygga nya. Jag välkomnar denna princip. Allt för ofta ser vi städernas historiska identitet och hjärta krossas av brutal rivning.
Våra rum på Poseidonia Hotel erbjöd den mest spektakulära utsikten över havet. Cirka sju-åtta våningar upp hade jag panoramautsikt över havet från min säng. Vilket sätt att vakna varje morgon! Tänk dig att ha ett kontor med sådan utsikt? Det skulle jag nog kunna vänja mig vid…
I Limassol Bay fanns också några ganska intressanta vrak som också var konstgjorda rev. Ett par av dem; Costandis och Lady Thetis, låg ganska nära varandra. Så nära faktiskt att de knappt behövde flytta dykbåten mellan dyken på dem.
Eftersom vraken var konstgjorda rev hade de gjorts i ordning rejält och säkrats för dykning. Detta betyder också att det inte finns några historiska artefakter att avslöja, men det kan ändå vara ett ganska roligt dyk. Jag gillade dem båda i alla fall.
På vraken kan du se stim av frökenfiskar och papegojfiskar, tillsammans med braxen och havsabborre. Vraket av Constantis, som var en USSR-trålare byggd 1989, ligger på ett djup av 25 meter. Lady Thetis, ett kustpassagerarfartyg byggt i Hamburg 1953, ligger på ett djup av 19 meter.
Här lyckades jag få en ganska hyfsad bild av Lelle som lyste upp propellern och rodret på Lady Thetis med sin ficklampa. Det fanns också ett par stora havsabborrar som tog sin tillflykt här och höll ett öga på vraken.
Vi såg också flera drakfiskar inne i vraken. Jag tycker att det är en ganska fin och fotogenisk fisk med sin solfjäderlika fenstruktur. Men tyvärr är den också en invasiv art, både i Medelhavet där den troligen tagit sig in via Suezkanalen, och i Karibien där den konkurrerar ut många av de lokala arterna i frånvaro av naturliga rovdjur för att hålla den i schack. Dess fenstrålar är också spetsade med gift som du inte vill komma i nära kontakt med, så var försiktig med vad du tar tag i, rör vid eller stöter på om du går in i vrak.
Uppe i de gröna dalarna
Att köra upp i det högt belägna inlandet och in i de gröna dalarna, där det finns vingårdar och där andra produkter odlas, var en riktigt fin omväxling från dykningen och bjöd på en välkommen kontrast till den torra och solblekta kustlinjen.
Först besökte vi den antika byn Omodos, där vi råkade på en religiös festival och marknadsdag. Här gick vi runt på kullerstensgatorna och gränderna och tittade på varorna som ställdes ut. Det fanns alla sorters färskvaror, lokala specialiteter, inklusive snacks och godis – som jag inte har sett någon annanstans. Vi provade mat, fick smakprover vänster och höger och hade det allmänt bra.
Vi besökte även den lokala kyrkan. Den var fylld av troende på grund av festivalen. Jag märkte att arkitekturen verkade vara gotisk – inte olikt de gamla kyrkorna vi har uppe i norra Europa. Anledningen till detta var förstås regionens långa och komplicerade historia, där korsfarare och andra turades om att kontrollera ön. Cypern befinner sig som sagt vid den maritima korsvägen mellan Europa, Mellanöstern, Asien och Nordafrika – och det syns om man är lite uppmärksam. Vilket jag rekommenderar att man är, då det sätter saker i ett större sammanhang och ger mer mening med det du möter på din resa.
Matlagningslektion
Till lunch – och nu pratar jag om mat gång på gång, men av en speciell anledning – gick vi till en restaurang på Petit Palais Platres Boutique Hotel, som har en underbar utsikt över de bergiga omgivningarna. Det var lätt mulet och märkbart svalare här uppe, vilket var både uppfriskande och lugnande eftersom flera dagar ute på havet och solbrända stränder hade lämnat min hud lite röd och sprucken av alla UV-strålar. Här hade vi en trevlig och intressant upplevelse där vi fick lära oss av kockarna hur man gör en lokal rätt med alla ingredienser förberedda och upplagda.
Till förrätt gjorde vi grillad haloumi, som är en speciell sorts ost gjord för matlagning. Kockarna lärde oss att alltid leta efter kvalitets-haloumi, eftersom dåliga eller billiga sorter också smakar så. Tjocka skivor brändes tills de var bruna och ringlades sedan med druvsirap och strösslades med koriander. Var det gott eller vad? Wow! Detta var fantastiskt!
Till huvudrätten gjordes vi en gryta av rotfrukter, kallad kolokasi och fårkött – även om nötkött eller fläsk också kan användas. Det finns olika tarorotsorter, men sorten som odlas på Cypern är känd som Colocasia esculenta.
Roten, som är en typ av kronärtskocka, måste brytas av i klumpar och inte skäras rent, fick vi veta. Tydligen öppnar det upp de porösa ytorna. Det är också viktigt att komma ihåg att aldrig tvätta kolokasi med vatten när du skalar frukten, utan att torka den med hushållspapper i stället.
Därefter måste köttet först stekas under höga temperaturer innan värmen minskas. Olika hackade grönsaker tillsätts sedan, samt buljong och kryddor, innan hela rätten får puttra i en timme eller mer.
Cirka tio minuter före servering kokades några stora tortellini och toppades med ett rejält stänk riven ost (som inte var parmesan). Vi fick lite lokalt vitt vin till rätten, och till efterrätt en sorts ”halva” (konfekt) med kanel, sirap och glass (Recept finns på : yummycyprus.com)
Bergvandring
Efter att ha njutit av denna fantastiska måltid bestämde vi oss för att bränna bort några av kalorierna genom en liten vandring på bergsstigarna, som gick genom en lövskog med en intressant blandad vegetation. Jag upptäckte snabbt lite vild fänkål som blommade och andra väldoftande örter i undervegetationen. Efter en kort promenad kom vi till en gammal bro som gick över en bäck. Den kallas Venetianska bron och är ytterligare ett bevis på Cyperns långa och komplexa historia.
Längre upp i backen kom vi till det vackra vattenfallet Caledonia och sedan till en damm med ankor. Allt detta gröna och friska vatten var en fin kontrast till de ganska torra och solblekta kustområdena där vi hittills tillbringat större delen av vår tid.
Men alltför snabbt gick ännu en händelserik dag mot sitt slut. När vi körde ner från högländerna sjönk solen mot horisonten och draperade landskapet i ett mjukt varmt ljus som accentuerade dess konturer. Jag föll i djupa tankar och reflekterade över de många olika folken och kulturerna som här, var och en, har spelat en roll i att forma landet genom tiderna.
Limassols historiska centrum
Vem har inte hört talas om kung Richard Lejonhjärta – han som kom hem från ett korståg i slutet av Robin Hood-äventyret? I verkligheten återvände han dock aldrig till England, utan dog utomlands. Hur som helst; legenden säger att Richard Lejonhjärta gifte sig med Berengaria, dotter till kung Sancho VI av Navarra, inne i Limassols slott på väg till ett korståg 1191. Deras äktenskap varade i åtta år innan kung Richard dog efter att ha blivit träffad av ett armborst när han belägrade ett slott i Frankrike. Slottet är inte särskilt stort, så det var hanterbart och väl värt ett besök på grund av utställningen inuti. Här finns föremål från olika tidsepoker, ända tillbaka till tidig antiken. Jag blev speciellt fångad av den vackra keramiken som visades upp här.
Runt slottet finns ett livligt område med restauranger och barer inrymda i gamla, restaurerade byggnader, av vilka jag antog att några måste ha varit lagerhus, men som nu var smakfullt inredda och möblerade. Följaktligen var det också något turistigt, men på ett mer stilrent sätt; många av gästerna var också tydligt lokala, vilket gav det en lugnande och mer autentisk känsla. Det är lite som när jag som Köpenhamnsbo åker till Nyhavn för att äta eller ta en kopp kaffe.
En kväll åt vi en magnifik middag i en av anläggningarna alldeles intill det gamla slottet. Alla rätter var lokala och vi fick prova nya rätter igen, lära oss om recepten och hur man lagar rätterna.
Paphos
Enligt den antika grekiska legenden var det i Pafos som gudinnan Afrodite steg upp ur havet – och det antika Pafos var centrum för Afroditedyrkan i hela den egeiska världen. Under den klassiska antiken fanns det faktiskt två platser som kallades Paphos! Gamla Paphos, idag känt som Kouklia, som ligger cirka 16 km öster om det nya, moderna Paphos. Nya Paphos grundades vid en naturlig hamn. Arkeologer får lyckotårar i ögonen vid de lokala attraktionerna som Paphos Archaeological Park, som täcker de flesta av de antika grekiska och romerska bosättningarna.
Idag är Paphos ett populärt turistmål och fiskehamn. Det är också hem för Cydive, ett dykcenter som skulle ta oss ut på vår sista dykningsdag. Dess faciliteter i centrum av Paphos var ganska fint inrett med en träningspool mitt i lokalerna. Jag fick ett positivt intryck av denna verksamhet, som verkar väldigt välskött. Från Paphos körde vi vidare västerut till St Georges Harbour, en liten småbåtshamn strax söder om Akamas-halvön som är den västligaste delen av Cypern.
Geronisos Island
Det tog inte många minuter med båt att ta sig till ön Geronisos, eller snarare området runt den, för själva ön är inget annat än en karg stenklump som sticker upp ur havet. Bottenkonturen var ganska varierad med stenar, klippor och massor av sprickor och grottor. När det gäller topografi var detta den mest varierade, roliga och intressanta av de dykplatser vi besökte. Det var också betydligt mer liv ute vid denna del av ön.
Båten låg för ankrad över en platå på ca 12 meters djup, varifrån man enkelt kunde simma utåt och relativt snabbt nå mycket djupare vatten. Bara genom att simma lugnt runt formationerna var vi snabbt nere på 30 meter och hade lätt kunnat våga oss ännu djupare. Utmärkande för denna ort var olika valv, hål och grottor som var roliga att simma in och ut ur eller genom. Eftersom stenytorna var täckta av en blandning av tång och svampar var det också mer färgglatt, speciellt om man hade med sig en dyklampa.
Slutsats
Om stora färgglada rev med myriader av makroliv är din största passion, är Cypern förmodligen inte det bästa valet, och du borde bege dig till Sydostasien i stället. Men många andra aspekter, kryssar Cypern i alla rutorna. Vraken är fina och varierande – och speciellt Zenobia kan utforskas om och om igen. Jag skulle dock rekommendera lite avancerad dykträning i förväg för att till fullo utforska och uppskatta detta majestätiska vrak.
Cyprus also appears to be a good location for any sort of dive training. The location at Turtle Bay is near ideal for Discover Scuba and entry-level training. But Cyprus also seems well-suited for further training, including technical diving, as the required infrastructure is present, with plenty of dive operators to choose from.
Cypern verkar också vara ett bra ställe för all slags dykutbildning. Turtle Bay är nära nog idealiskt för Discover Scuba och nybörjarträning. Men Cypern verkar också lämpligt för vidareutbildning, inklusive teknisk dykning, eftersom den nödvändiga infrastrukturen finns, med massor av dykcenter att välja mellan.
Det är också ett bra resmål för familjer och grupper, eftersom ön har massor av andra aktiviteter att erbjuda, saker att göra och platser att se bortom dykning. Du kan därför köpa en paketresa från någon av de många resebyråerna som arrangerar resor till Cypern, ordna dykning med ett dykcenter och på så sätt skapa din egen mix av dykning och utflykter.
